konsevera...kontemplera

...han lutar tungt sitt huvud mot vandringsstaven.

Ibland är det så tufft att vandra.

Jag vill bara att det vänder, att jag lyckas och skuttar med lätta steg.

En lärdom sitter så hårt inne, det känns omöjligt, jag blir förbannad, känner motståndet suga genom hela kroppen när det inte går som jag vill.

Så förlösande när motståndet släpper.

Dom gånger som lösningen ligger om hörnet och ruvar, cykelfärden rullar på i full balans igen.

-det är som att cykla, när man väl har lärt sig så sitter det i bakhuvudet, men gör lärdomarna om nederlag det? Lär vi oss?

Aldrig känns livet så porlande lätt, men ibland är motströmmen hård och svår att simma mot.

Det är svårt att lära sig cykla det är svårt att lära sig simma, innan man lyckas känns det i det närmaste omöjligt.

Här på bilden är Hugo arg för det inte gick att lära sig blåsa en vissling med ett grässtrå, så jävla arg.

Argheten sliter och bullrar genom kroppen, vill explodera.

Sorg sliter i kroppen med andra svidande trådar och nålar, tryck över bröstet, värk i magen, olösliga tankar, hopplöshet och skriande efter svar.

Glädje är berusande bubblande och porlande lockande pockande sprudlande och smittande.

Apati, tomhet, ekande svarslöshet, kamrat med sorgen och argsinnet.

Visst kan du känna in situationer och fysiska minnen genom att läsa om känslorna, visst ingår dom alla i livets berg och dal bana, även dom vi vill förneka?

Eftersom glädjen är vår bästa vän borde vi alla skriva en glädjebok, en bok om dom bästa dagarna dom bästa upplevelserna och konservera dom alla till dagarna då vi behöver reparera oss efter sviterna av dom övriga känslorna som oundvikligen finns där och återkommer.

För mig är även glädjen att känna känslan av ro och vara tillfreds, tänder ett ljus och vårdar min själ, kontemplerar över livet, inget är för givet.