Jag har kommit in i ett stim där jag inte ser något långtidsperspektiv.Jag ser en dag i taget.
Kanske är det ett tecken på Nirvana, jag ÄR i nuet och lever just nu för dagen?
Eller är jag i förnekelse och borde skaffa lite framtidsdrömmar och dröna runt i lite skön framtidslängtan med uppmålade utopier om weekendar och härligheter?
På samma gång kan jag inte känna att något fattas mig, jag glömmer inget, är inte längre stressad, är tung och slapp i sinnet efter arbetsdagens slut som sig bör.
Kanske är det en stress att allt för mycket leva i framtiden?
Man planerar förbereder och ligger steget före tills man sopat banan och inte ens är på banan.
Blomma för dagen, dagsländan, med starka grundade känslor för nuet...denna trenden startade nog i somras när jag och goa L kom fram till att vi tillät oss vara luststyrda och gå på lusten för vad man vill göra för dagen, säga ja och säga nej, känna in.
Det jag skulle vilja planer in är en weekend inom några veckor till tex Palma, eller en hotelnatt med maken på designhotel i Köpenhamn, vad som helst som inte känns för pretantiöst ( jag vet designhotel låter ju liiiite pretantiöst. ), stressande och krävande.
Måste ju kännas soft.
Soft just nu är att; Sköt jobb i flow med sköna kollegor, få vara som man är hela paketet med fint och fult, Pella´s äppelpaj i perfekt sällskap, jogg och promenad på slingan i hösthög luft, tankar och drömmar om att någon gång sätta ihop en bok, stolthet över barn och nära, vardagslunch på stan med Linda i sensommar/ höstsolen, härligt mysigt lagom stökigt hem, brasa i kylan från en höstvind, molntussar som susar över himlavalvet, en kopp svart kaffe innan elva på förmiddagen, kanske just en förmiddagsfika med Pethra och sköna samtal, spadag mitt i veckan, en god bok, en kopp the med äppel och kanelsmak, russinbarn i badkaret som leker fantasilekar, att blunda och ändå se att ha tystnad och njuta den.
En familj som jag älskar både nu och i ett långtidperspektiv.
