I helgen avnjöt vi snö och sol i ett glesbesökt Trysil med härliga goda vänner som vi träffar allt för sällan och idag vaknade vi till ett landskap täckt av ett fluffigt frasigt snölager.
Jag tittade yrvaket ut och hela världen såg ut som en sådan där liten glasbubbla med vatten och snöflingor i som man skakar om.
Allt ter sig ljusare.
Från dagar som om man levde i en halvsunkig disktrasa till en värld inramad i frostig ren elegans.
Ja, i Trysil åkte jag inte skidor trots allas inrådan.
Jag vågade jag låta bli.
Jag vågade göra vad jag kände för och jag vågade bara vara.
Nästa gång kanske jag hungrar lite och vill prova på, nu var jag mest nöjd med att barnen knäckte koden för skidåkning.
Lite halvskör stog jag utanför värmestugan i backens slut och halsade varm choklad med southern comfort och en liten tår av stolthet frös fast som en istapp på min kind.
På tal om hungra så undrar jag om jag gått in i någon slags period av behov av att äta upp mig några 100 kilo, har det med kylan att göra, liksom överlevnadsinstinkt?
Allt smakar gott och det bjuds överallt i tid och otid, jag lär inte frysa i snökaoset pga bristande lager underhudsfett om man säger så...det var ju inte skitspännande att ikläda sig bikini till badet på hotellet i Trysil, jag tror faktiskt att jag skrämde ut några trimmade ryssar ur den finska bastun.
Dom penningstinna ryssarna hade hört talas om de vackra blonda svenska och norska damerna och där kom jag inrullande, lite lätt blekfet och munter på varm choklad...dessutom brunett...
Nog lyser snön upp i min lilla vinterbubbla, och jag ser ljuset i tunneln.
Snöad lägger jag ett nytt år framför mig där jag ser fram mot nya kloka och muntra upplevelser.
Jag vill ha mer ljus.
Inte bara världen är inbäddad i ett fluffigt täcke, utan även jag.
