...ser ljuset.Jag blinkar yrvaket på morgonen när en envis solstråle prickat in den enda gläntan i gardinerna och strålar rakt på mig.
Fan va ljust.
Badar i sol ljus och värme sedan flera dagar nu, äntligen!
Vaknar till i den tidiga morgonstunden och försöker förtränga det ivriga uppiggande ljuset.
Nu står jag inför ett stort och tungt val.
Tungt väger det i vågskålen mellan snarka eller att studsa upp och börja en ny dag.
Klockan är 06:45 och jag har semester.
Förtränga ljuset eller bejaka det?
Detta blir ju en helt fantastisk metafor.
Är det så ibland att någon eller något fullkomligen lyser på oss med insikt men vi står det som sömndruckna får i vår gamla trygga hage ( och alla fårskallar runtomkring ) och vägrar se ljuset, insikten målet och meningen?
Oh yes!
Jag drar täcket upp framför ansiktet så att jag knappt kan andas.
Vägra vakna, vägra vakna.
Det är för varmt i rummet så jag kan inte ha täcket över mig för då svettas jag som i en öken vid lunchdags.
Kniper ihop ögonen.
Barnen sover som grisar ( låter lite som grisar som snarkgrymtar i sina väl mörklagda sovrum dessutom, varför har jag satsat på mörkläggningsgardinder i deras sovrum? estetiskt dilemma? mon dieu? )
Jag tänker att jag har minst 30 minuter till att ligga i djupsömn och lyxa...för det gör ju såååå stor skillnad på min livskvalitet om jag ligger kvar där i strålkastarljuset och kämpar mot uppvaknandet i 20-30 minuter till.
Är det småbarnsåren som har framkallat denna hysteriska rädsla att inte ha sovit tillräckligt?
Lyxen att få 6-8 timmars sömn på raken.
Alla dessa nätter då man var tredje timme som i tortyr väcktes för att finnas till hands med tröst, blöja, mat och 04:50 bara kunde dö för att få lov att somna om igen och slippa vara vaken.
Det är ju barnens sömn som varit målet dom senaste 8 åren och deras sovrum är perfekt mörklagda för att dom ska sova länge och djupt.
Jag är trött och klockan närmar sig 07:00.
Har hypnos ( drömmarnas gud ) så stor makt med sitt sömnpulver att det är svårt att ruska av sig?
Jag kan inte riktigt se ljuset i tunneln, ser bara ett alternativ som kunde prövas.
Solen strålar rakt på mig och jag har längtat efter den och sommaren en helt överjävligt lång och kall vinter, kanske är det dags att embrassera denna arla morgonstund och sträcka på sig som en katt, kliva i morgontofflorna och fånga dagen.
Egentid?
Jag har ju trots allt inte nattvakat mig igenom denna natten.
Nästa gång kanske en insikt lyser rakt på mig och jag kanske är vaken nog att ta emot den också.
Jag kan knappt vänta.
I dagar på raken har jag lapat sol och försökt göra det bästa av mina sista självande semester dagar.
En härlig höst hade gärna fått servera lite ljusa stunder och insikter.
Lys på mig, jag ska vakna.
