Ångest för prestation

Jag drabbas ibland av prestationsångest kring min roll som peppare av barnen och deras prestation och utveckling.

Detta gäller allt ifrån simning till oviljan att cykla osv.

Vad har jag gjort fel för att mina barn hatar att cykla?

Ska inte alla små 4-6 -åringar susa runt skrattande glada utan stödhjul med svettig panna och vinden susande om öronen?

Har en fantastisk mamma vän ( jag har flera såklart ) men just denna mamman är proffs på tal o skriv utveckling, ( hej Johanna! )

Hon inspirerar mig när jag ser hur hon möter sina barn och deras språk.

Hon har övningsböcker som är precis rätt och spel som stimulerar ordlekar mm.

Detta är ju också hennes yrkesroll och hon har därav den kunskapen som ett proffs, det förstår, min logik.

Kommer hem till mina barn och vill vara lite mer uppmuntrande gällande deras läs o skrivkunskaper, jag köper några bra pyssel böcker och dom pysslar på Aa, Bb, Cc osv.

Heja barn, nu ska vi mysa, fram med pennor o papper, PYSSLA nu då!!!

Hugo blir trött på mig när jag börja pumpa honom på information om hur mycket han kan, skruvar på sig och lämnar mig mitt i en mening.

Han känner instinktivt av min krampaktiga vilja att pressa ur honom prestation, likt ett rådjur känner vittring av varg.

Oj, va orolig jag blir! vill han inte, kan han inte, vad gör dom egentligen i skolan? Urgh!

Finns det någon Östtysk "elitträningshandbok" som jag kan låna på bibblan?

Jag går bort till Hugos rum och närmar mig den stängda dörren, lämna mig ifred säger en irriterad röst därinne.

På dörren sitter en lapp; Förbjudet att gå in.

Detta har min lille son skrivit, alltså han kan antagligen skriva lite och läsa lite när han själv vill!

Överraskning.

Samma sak hände denna sommriga sommaren på Brottets simstadio.

Jag blev överraskad att kunskapen fanns i honom och nyckeln passade plötsligt i låset till dörren, vattenglädje.

Vi var vid bassängerna och plötsligt älskade han att hoppa från kanten och få vatten i hela dom rödkantade ögonen och med glädje frös sig blå om läpparna i rutshkanan, från att i början på sommaren fruktat badhus och simning.

Överraskning igen!

Det löser sig i sinom tid, i hans takt, inte min.

Nåväl, mina yrke är butikschef samt make-up artist dvs jag kommer med enkelhet lära mina barn att sminka sig snyggt samt bestämma snyggt.Ha Ha!

Det är så himla lätt att vilja att mina barn ska vara tidiga i utvecklingen och lite först med vissa saker, varför vet jag inte?

Det är jag som är rädd för att misslyckas med min roll som förälder, att jag missat att ge barnen rätt möjligheter, det är min prestation jag mäter.

Frustration går vi alla igenom i vår utvecklingsfas och efter den känner vi tillfredställelsen av att nå vårt mål, att lyckas.

Vi borde alltså se perioden av frustration och ångest som att vi nosar på något nytt som vi kommer lära?

Nåväl, min lilla Molly berättade för mig nu att jag stör henne när knapparna klickar på tangentbordet, hon ska vila.

Jag ska ta en helikoptertur nu i min fantasi och titta ner på min tillvaro.

Mina mycket normal begåvade barn har ett fantastiskt tryggt och bra liv med alla förutsättningar i världen om jag så bara låg på sofflocket.

Slut på prestaions ångesten för idag, kanske den ändå trimmar mig till vissa kloka analyser ibland, inte bara av ondo?